tisdag 9 april 2013

Om offentlig och privat vård

Debatten om hur vården ska utformas är svår att delta i eftersom folk använder begrepp som "privat" och "vinst" utan några klara definitioner. När någon därför säger "jag är emot privat vård" vet man inte riktigt vad som menas. En del verkar tro att "privat" och "vinstdrivande" är samma sak, vilket gör det väldigt knepigt att föra en debatt.

I en brännpunkt-artikel i Svenska Dagbladet, "Den privata vården har sämre kvalitet", som i mycket är väldigt klok, blandar författaren och rubrikskrivaren ihop "privat" med "vinstdrivande". Först beskriver han undersökningar som jämför olika privata alternativ, vinstdrivande och icke-vinstdrivande, där det framkommer att de icke-vinstdrivande är bättre; senare avfärdar han privata alternativ. Det är lite som att säga att röda äpplen är mycket bättre än gröna äpplen och sedan dra slutsatsen att man inte ska äta äpplen.

Vård och omsorg kan drivas offentligt eller privat. De kan drivas med eller utan vinst som ett av målen. I både offentlig och privat vård förekommer "skandaler", t ex vanvård av patienter, politiker som skor sig, företagsägare som smusslar undan pengar i skatteparadis etc. Det är allt detta dåliga vi vill bli av med och jag ser inte att förbud mot privata alternativ skulle uppnå detta. Jag är dock positiv till vinstbegränsning för vårdföretag.

När en region eller kommun lägger ut vård på privata företag och dessa företag sedan gör ett dåligt jobb, blir jag arg på både företaget och på regionen/kommunen. Jag frågar mig varför politikerna och tjänstemännen tror att de kan slänga ut våra gemensamma skattepengar på företag som inte sköter sig.  Men i debatten verkar all skuld läggas på det usla företaget, vilket jag tycker missar halva problemet.

Jag önskar att offentlig verksamhet och finansiering skulle genomsyras av en anda av gemenskap och ansvar inför alla medborgare. Detta gäller allt från sjukhus och vårdhem till livsmedelsinspektion och nationalparker. En sådan anda kan kanske komma underifrån, men den måste till slut finnas även hos de som bestämmer. Hur den ska kunna tränga undan begäret efter makt (politiker) och pengar (kapitalister) vet jag inte.