Jag tyckte de som "gjorde uppror" på 70-talet genom att sympatisera med vänstern var väldigt konstiga. Man gör ju normalt uppror mot den rådande ordningen och i Sverige var den rådande ordningen vid denna tid vänstern. Extrema vänstervärderingar präglade samhället och speciellt etermedia. Vi hade antingen socialdemokratiska regeringar eller borgerliga regeringar som förde en socialdemokratisk politik.
Att reagera mot den rådande ordningen föreföll därför för mig att vara att sympatisera med högern och kritisera vänstern. Så, jag var mot all form a socialism, kommunism och annan vänster-ism. Med åren har jag blivit mer nyanserad, men i grunden sätter jag mig fortfarande något åt höger.
Varför? Min grundläggande filosofi är att man ska tänka på den enskilda människan, inte grupper. Den enskilda människan kan vara vem som helst; en rik direktör eller en handikappad eller en musiker eller en egenföretagare eller en svårt sjuk eller... Oavsett personens status och rikedom tror jag att det är viktigt att bedöma människor enskilt, inte utifrån den grupp de tillhör.
Grupptänkandet är grundstenen i svensk vänster. All argumentation går ut på att påpeka någon orättvisa som drabbat någon speciell grupp (de arbetslösa, de gamla, de sjuka, studerande, arbetare, etc) och sedan föreslå någon åtgärd som ger denna grupp en förbättring. Detta fungerar då ganska bra för normalmedlemmen i gruppen, de som är som de flesta andra. Men man glömmer bort folk! Alla är inte genomsnittspersoner. Avviker man från normen i en grupp, kan man lätt falla bort och vänstern tycks inte ha någon som helst förståelse för detta.
En annan anledning till att jag anser mig luta mer åt höger än vänster är demokrati och frihet. För vänstern är rättvisa det viktigaste, för mig är frihet det viktigaste. Alliansregeringen har tyvärr helt glömt bort detta, med sitt ivriga stöd för övervakning av befolkningen och stöd till multinationella bolag på bekostnad av enskildas frihet, men oppositionen är inte bättre.
Det finns dock stora problem med det relativt kapitalistiska samhälle vi lever i. Socialism och kommunism är inte svaret, men något borde göras åt de excesser som förekommer. Mer om mina idéer kring detta i framtiden.
